Uvilad

Det är inte klokt vad man uppskattar att vara utvilad. I natt sov A mellan 23.00 till 8.00 med en snabb amning vid halv fyra. Fantastiskt! Det är nu jag förstår vad alla småbarnsmammor menade när de sa "Ta vara på tiden nu inför födelsen, sov mycket". Jag hade nog inte förstått att sömnen skulle vara så värdefull som den faktiskt är.

Nu sover han

Det är löjligt vad tyst det kan bli när bebisar sover. Från att ha varit bångstyriga i flera timmar och pendlat mellan att ha velat äta, bäras och ja gud vet vad....så är det sååå skönt när de äntligen kommer på att de faktiskt är trötta och vill sova. Får en känsla av att Arthur kommer bli som jag när han är större och därmed hata att gå och lägga sig.

Jag försökte med alla knep som fanns. "Får jag sova i er säng" till "Jag har mardrömmar" eller "Jag mår illa". Allt för att få lite extra uppmärksamhet precis den tid som sängen kallade. Verkar i och för sig vara rätt så vanligt. Men varför kan man inte som liten inse det fantastiskt underbara med att sova? Är vi så nyfikna att vi inte kan stå ut med att missa något om vi somnar? Nu skulle jag göra vad som helst för att byta kläder (såklart inte bokstavligen) med ett spädbarn. Äta. Sova. Och ibland så kommer det lite folk och gullar med en. Ger en lite presenter och säger "Åhhhhhhhh"! Va! Det vore något det!