Uvilad

Det är inte klokt vad man uppskattar att vara utvilad. I natt sov A mellan 23.00 till 8.00 med en snabb amning vid halv fyra. Fantastiskt! Det är nu jag förstår vad alla småbarnsmammor menade när de sa "Ta vara på tiden nu inför födelsen, sov mycket". Jag hade nog inte förstått att sömnen skulle vara så värdefull som den faktiskt är.

Nu sover han

Det är löjligt vad tyst det kan bli när bebisar sover. Från att ha varit bångstyriga i flera timmar och pendlat mellan att ha velat äta, bäras och ja gud vet vad....så är det sååå skönt när de äntligen kommer på att de faktiskt är trötta och vill sova. Får en känsla av att Arthur kommer bli som jag när han är större och därmed hata att gå och lägga sig.

Jag försökte med alla knep som fanns. "Får jag sova i er säng" till "Jag har mardrömmar" eller "Jag mår illa". Allt för att få lite extra uppmärksamhet precis den tid som sängen kallade. Verkar i och för sig vara rätt så vanligt. Men varför kan man inte som liten inse det fantastiskt underbara med att sova? Är vi så nyfikna att vi inte kan stå ut med att missa något om vi somnar? Nu skulle jag göra vad som helst för att byta kläder (såklart inte bokstavligen) med ett spädbarn. Äta. Sova. Och ibland så kommer det lite folk och gullar med en. Ger en lite presenter och säger "Åhhhhhhhh"! Va! Det vore något det!

Sköna söndag

Den varmaste dagen i år - härligt! Jag har städat min mammas lägenhet - grattis på mors dag! Jag har också blivit firad. Arthur ligger ju före sin utveckling och har målat en teckning till mig! Han har målat av Stockholm, med alla vägar, gränder och stoppljus. Väldans många rödljus var det utmålat. Men så är det ju också i Stockholm. Stoppljus och enkelriktat precis överallt. Och dessa sightseeingbussar. Som åker i 10 km/h. Kanske låter man lite negativ. Det är ju kul att det är turister som kommer och hälsar på oss när det är dystra tider. Ja, man får inte låta negativ. Då får man grått hår, rynkor, birdlegs (smala ben med stor överkropp, typiskt för kvinnor som krökar litet för mycket i övre medelåldern) och så missar man aldrig morgonfikat på jobbet -trots att man har högar på skrivbordet som måste jobbas undan.

Ok. Det har hur som helst varit en mycket varm dag. Det är dessutom mors dag. Och därför är det också min dag!

Första möhippan...

...för Arthur ägde rum idag. Champagnefrukost med tillbehör i Bromma. Sedan femkamp på Gärdet med Cowboy och indian-tema. Han var en reklambebis. Hostade lite. I övrigt var han lugn som en filbunke. Andra bullar är det nu. Magont. Hua! Vad jobbigt det är som mamma att se sin son ha så ont i magen. Inte roligt alls. Har köpt Sempers magdroppar. De ska tydligen vara bra. Hoppas att de ger lite resultat snart.

Nu sover han äntligen. På mage såklart. Hatar att ligga på rygg. Inte så optimalt dock. Men funtar på att köpa ett andningslarm. Kan vara mentalt skönt att ha tror jag.

Martin är och köper mat. Det blir äntligen min efterlängtade blodiga entrcote med sallad och chevréost. Har inte ätit det sedan jag fick reda på att jag var gravid. Har varit rätt så noggrann med att äta genomstekt (äckligt) kött och undivikt ostar som inte Livsmedelsverket rekommenderar. Fånigt kanske. Jag vet att man dricker vin i länderna runt medelhavet och fortsätter med konsumtion av ostar, lufttorkad skinka och rött ogenomstekt kött när man är gravid. Men jag har bara inte kunnat. Antar att det blir andra vanor när bebis nummer två är på väg. Ja, men vid det laget så har nog SLV ändrat sina rekommendationer. För det lär ta ett tag innan det hamnar en bulle i min ugn nu. Nu vill jag se lillkillen bli stor först. En stor stark!

Fast det är ju inte riktigt ett helt år

Nej, det är det ju inte. Skulle ju ha börjat lite tidigare. Snarare den 6 maj. Men kan såhär i efterhand konstatera att det inte går att börja blogga de närmsta dagarna efter en förlossning. Det var lite jobbigare än jag trodde. Eller, kanske ska man säga att det var lite mer kämpigt än jag trodde. Min bild såg annorlunda ut.

Såg framför mig när Charlotte i SATC födde sitt barn. För er som inte kommer ihåg eller har sett den scenen, så börjar allt när hon skäller ut Mr Big som körde en manlig variant av Runaway Bride när han och Carrie skulle gå till altaret. Hur som helst, Charlottes vatten går. Mr Big råkade ha sin limo med chaufför runt hörnet. Han kör henne till sjukhuset. När Carrie kommer dit för att gratulera (några timmar efter) sitter Charlotte nykammad, leendes i rena lakan och håller sin lilla Rose (eller Lily kanske bebisen hette) i famnen. Allt är fantastiskt.

I verkligheten visade det sig inte riktigt vara på det sättet. Jo, allt var fantastiskt efteråt. Men vidare fräsch var man inte. Och så smort som Charlottes förlossning verkade ha gått tror jag inte man kan genomgå. Eller är det jag som inte har kommit över det där stadiet än för att vilja föda nästa barn på naturlig väg?